Filip Hammar, Jag, Fredrik Wikingsson

Jag skulle ner på inspelningen av Boston Tea Party, och under tiden där nere skulle vi försöka synka ihop oss för en intervju som jag ville göra. Iallafall så hade Fredrik via mejl bett mig att komma fram till honom och hälsa och se om de hade någon tid över för att snacka. Nu kände jag mig som hans bästis.

När jag skulle hälsa på Fredrik så kan man ju kanske tänka sig att jag var en aningen "starstrucked", det var jag.

Jag - Eh..du (DU? vadå du?? Han har ett namn for gods sake.) Hej, det är jag som är Sofia från Chili (ni kan läsa intervju jag senare fick göra med dem här)
Fredrik - Jaha hejsan!
Jag - Har ni tid för en pratstund?
Fredrik - Nej, vi har jävligt ont om tid alltså, men jag tror jag nämnde att vi har väldigt bråttomt under inspelningarna i mejlet också.
Jag - Ah okej, ja jo det gjorde du.
Fredrik - Men du kan ta mitt nummer om du vill så kan vi snacka senare.
Jag - ..aah jaa visst (chock, shit, ska jag få hans nummer eheheheh)
*pinsam tystnad, jag bara tittar på honom och han typ väntar på reaktion*
Fredrik - Ja men ta det då.
Jag - Eh ah jaa.
Också fumlar jag fram mitt block från ICA med små monster på.

Ganska bra för att vara första gången jag samtalar med en kändis.


Jag haffade en tjej som skulle fota oss med min kamera. Hur dum är man
om man tar en sån här bild?? Varför förstöra mitt fantastiska ögonblick med dem?
Jag ser ju ut att vara värsta bästis med dem! Också tar hon med mer
utav lastbilen än oss. Vilken glädjedödare.


Sen blev det en massa tok. Mobilen slutade fungera, jag kunde inte ringa efter min skjuts och trodde att jag skulle missa tåget hem. Alldeles ensam letade jag förtvivlat efter en telefon att låna.

Jag - Ursäkta..jag skulle inte kunna låna telefon av någon av er?
De såg på varandra och typ skrattade till.
Tjej - Eh, va?
Jag - Ja, skulle jag kunna få låna telefon utav någon?
Brat - Ja..kan du väl. *åhtypiskt-tonläge*
(Väldigt märkligt samtal, kändes som om vi liksom..typ hatade varndra utan att någonsin ha träffats)

Jag fick iallafall låna telefon. Jag ringde till mamma, bad henne ringa till Emmas mamma och fråga efter Emmas nummer. Men det innebar ju att hon måsta lägga på och ringa upp.

Mamma - Ska jag ringa det där numret (bratens) eller?
Jag - Eh..ah, gör det. *nejnejnej vad ställer jag till med* tänkte jag för mig själv.
Jag ville ju inte att min mamma skulle ringa honom och fråga efter mig.

När jag la på sa jag tack för lånet och han gick. Shit. Mamma skulle ju ringa honom. Eeehh. Dålig plan Sofia.
Lite försiktigt sprang jag efter honom och sa att mamma "föresten kanske kommer att ringa på din telefon". Det gjorde hon, och inte hade hon fått tag på Emmas nummer. Panik igen.

Jag frågade lite olika folk om jag möjligtvis skulle kunna få låna deras sim-kort att sätta i min telefon för att kunna få fram Emmas nummer.

Jag - Skulle jag kunna få låna ditt sim-kort till min telefon? Jag kan inte öppna den och måste få ut ett nummer som finns på den..
Tjej - ehh..nääe, jag har lovat min mamma att inte låna ut mitt sim-kort

Va?? Hur ofta lovar man sin mamma att inte låna ut sitt sim-kort? Att inte följa med snuskgubbar hem, visst, men att inte låna ut sim-kortet?