Mamma kom in i mitt rum med dessa och sa "Tooofsar".

Hela familjen är Maria Montazamifierade.

Kom på en jättebra grej.
Jag brukar sakna mina vänner ganska ofta. Men med den här bakgrunden från vår fikastund kan jag låtsas att vi äter scones med marmelad tillsammans.

Igår när jag gick hem i snöstorm och mörker stannade en bil bakom mig. Den som körde vevade ner rutan och jag tänkte "Aah, Rickard(mammas sambo)!". Han frågade om jag ville ha skjuts. Då tänkte jag skoja till det och väste hest med bäbisröst fram "Jaaa-aaa". När jag satte mig i bilen upptäckte jag att det var ju inte alls Rickard. Det var vår granne och hans unge. Hela vägen hem satt jag förstenad och skämslig i baksätet.

Hej

Jag har varit i Uppsala och hälsat på. Det var roligt och jobbigt och svettigt och mysigt, som sig bör med mina fina vänner.



Jag chansade på att Annas vykort föreställde hennes farfar. Det var visst Pablo Picasso. Jag har koll på Maria Montazami och hennes barn och hennes man Cameron, vilka filmer som visas på TV och när jag ska lämna tillbaka cd-skivorna till biblioteket. Inte nån himla Picasso eller Mozart eller Beethoven.

Jag har fått mitt första bloggpris, inte nog med att jag fått ett litet pris så är det från en av mina favorit-dagliga-rutin-sidor: Vanligtvis. De har en jättebra blogg. Jag ska göra ett ordentligt inlägg för priset senare.

Tänkte mest ge ett levnadstecken.

Jag vill slå ett slag för två män. Jag skulle vilja gå armkrok med dem, en i vardera arm, längs en gata nånstans där det luktar nygräddat bröd och folk spelar musik. Men sånt händer ju i filmer och inte i verkligheten, möjligtvis för Nio-till-fem-Sandra.

Först ut: Adam Green. Tidigare medlem i The Moldy Peaches. En lufsigare och äldre version av svärmorsdrömmen Paolo Nutini skulle man kunna säga. Han är en sån som skulle kunna få dunvästar att bli inne bland indierockmänniskor. Och bara det är ju en bedrift i sig.


I alla videor med honom känns han extremt trött men framför allt lat. Det är skönt att se på den här, där han sjunger att han idag inte ens kan dela med sig lite sympati så ge fan i att ringa. Det känns tillåtet att vara lat och seg och otränad. Man kan bara strosa runt, vara lite konstig, äta dålig mat. Strunta i nyheter och politik och andra gåtor. Han är däremot ingen jag lyssnar på i MP3:n. Det blir lite too much av det sega men jag gillar att se på honom.

Nästa: Zach Condon, sångare i bandet Beirut. De gör mysig musik och Beirut är roligt att säga. Beeiiiirut. Beirutt! Beiruuut. Rutavdrag. Videon nedan är en take away show!

Igår

Mamma - De säger att det ska komma jättemycket snö nu snart.
Jag - Bah! Tror de ja..

I morse när jag vaknade:


Tji fick jag.

På bussen

Jag - Hej jag ska till Huddik.
Chaufför - Jaha en mini?
Jag - ....ja jag är under 20 ja.
Chaufför - Okej.
Jag - Jag betalar med reskassa förresten.
Chaufför - Men jaha! Det måste du säga från början. Nu blev det krångligt.
Jag - Jaha..oj då.
Chaufför - Direkt när du kommer in på bussen säger du: reskassa!
Jag - Okej!
Chaufför - Säg det, reskassa.
Jag - Reskassa!!
Chaufför - Bra!

Nu har han försäkrat sig om att jag kan ordet ordentligt!

Idag när jag satt på tågstationen kom en kille och satte sig på bänken bredvid. Med sig hade han en kontorsstol. På kontorsstolen hade han bundit fast en full tvättkorg med ett rep. Också rullade han den med sig när han gick.

Varför gör man så?

Idag har jag och Per startat ett rockband i Guitar Hero. Vi heter "The Pussy Farts". Jävligt badass.

När jag gick i lågstadiet var det ett jävla tjat och gnat om gångertabellen. ”Jag ska kunna väcka er mitt i natten och dra sjuans gångertabell och ni ska kunna den som ett rinnande vatten!”, sa fröken Berit och slog näven i katedern för att visa sitt allvar. Jämt gjorde hon så, blev högröd i ansiktet, knöt näven och bankade ner den i närmaste bänk. Oftast min då jag satt längst fram. Det var verkligen asviktigt. Ooh tänk, tänk att gå i matbutiken och inte kunna gångertabellen. Katastrofalt! Ring tidningen, stoppa pressarna! Hur skulle man utan gångertabellen kunna räkna ut vad man ska betala. Ja, vad skulle det bli av oss ungar om vi aldrig kunde banka in den i hjärnan. Jag har alltid haft ångest när det gäller matematik då jag är ett hopplöst fall i ämnet.  Jag kände mig hemskt usel då Simon i min klass, som jag då var kär i, kunde treans och fyrans och femmans och hela jädra fadderuttans tabell. Men jag lärde mig aldrig.

 

Jag bryr mig helt enkelt inte. Jag struntar i hur man räknar ut radien eller tar basen gånger höjden delat på två för att räkna ut nånting. Jag vill inte kunna för det är tråkigt och slöseri med tid. Jag tycker att det är viktigt att man får lära sig att använda matematik, så klart. Men alla dessa papper med långa listor av mattetal man skulle räkna ut under en viss tid vill jag bara kräkas på. På lågstadiet ville hellre jag läsa serietidningar men det fick man inte för man skulle läsa riktiga böcker. Det är så typiskt lärare, gammalmodiga lärare som gör som man gjorde förut och tror att det är bäst. Säkert vill de innerst inne införa aga också.

 

Jag tog nyligen studenten med Matematik A och B, samt ett stipendium för högsta betyg i bagaget. Jag kan fortfarande inte gångertabellen och när B-kursen i matematik började hade jag samma ångest som vid läxförhören i lågstadiet. Men jag tänkte nu jävlar Berit. Nu ska du få se vad det kan bli av en tjej som använder miniräknare på ICA.

 

Väck mig mitt i natten idag och fråga vad sju gånger åtta är och jag kan fortfarande inte svara. Trots det skulle jag vilja påstå att jag är en ganska lyckad tjej.

Efter två nätter av hetskollande på True Blood går jag och väntar på att Bill ska flyga fram från ingenstans och rädda mig från...allt jättehemskt som händer här. Han ska väsa "She's mine!" också dödar han varulven som attackerat mig.
När jag satt på biblioteket och läste Vi, "sveriges ledande magasin inom kultur och samhälle", idag insåg jag att det är sämsta stället att befinna sig på om man vill bli attackerad för att sen bli räddad. Det är ju inte särskilt provocerande att sitta och läsa om bokmässor i Göteborg eller ett personporträtt av en toppadvokat. Det finns inget provocerande med bibliotek alls. Bara en massa dammiga böcker och mossiga farbröder och gummor.
När jag pratade med mamma i mobilen uppmärksammade jag mobilpratförbudsskylten och började genast prata med pyttesmå vokaler. Den allra hotfullaste stämningen som befann sig på bibblan var när en gubbe som läste Bilsport hyschade två tjejer som skrattade med alldeles för stora vokaler. Men det är ju inget en blodtörstig vampyr behöver rädda mig från. Jag var ju inte ens en av de som skrattade.

Både jag och min omgivning är väldigt snäll och ofarlig. Jag måste helt enkelt börja befinna mig på farligare platser, så att Bill (alternativt Eric), får rädda mig någon gång.
Eller så inser man bara att vampyrer inte finns. Har inte bestämt mig än.