Innan jag for till Sthlm idag mjukade jag upp mig i massagestolen på mammas jobb. Den sväller och trycker och skakar och har sig så att tuttarna guppar som ett par sillisar i en mixer. Alldeles freakalicious.

På tåg hamnar jag alltid bredvid människor, oftast äldre män, som gärna vill berätta saker för mig. Sist jag åkte tåg satt jag bredvid en präst som levde i ett distansförhållande och var på väg hem från en fest (jag kunde både se och lukta mig till att den festen inte var en spikrak väg till himmelen, om man säger så). Idag satt jag bredvid en väldigt mörk (inte för att det spelar någon roll, mer för detaljrikedomens skull) man som sa att han var "fifty something" år gammal och jämförde sin flint med Henrik Dorsins flint som var med i Kupétidningen jag läste. Han smekte därefter pälskragen på min jacka och sa "smooth". "Yes", sa jag, eftersom det var ett alldeles fenomenalt korrekt konstanterande av honom.

Det satt en tjej snett framför mig på tåget och petade i näsan. Länge och ofta. När hon till slut upptäckte att jag såg det makade hon sig närmare fönstret och fortsatte peta som om jag inte såg henne. Naiva ungdomar!

Jag gick in en sväng på Urban Outfitters. Såg en tjej och tänkte "OJ vad hon är lik Kate Moss....det ÄR Kate Moss!". Men det var det ju givetvis inte. Bara för att jag är i Stockholm tror jag att alla är kändisar.

När jag hade uträttat mina ärenden och skulle tillbaka till centralen så gick jag och gick och gick tills jag upptäckte att fan jag går ju åt fel håll. Det var jättemycket folk så kollade på klockan med oj-vad-mycket-klockan-är-dit-hinner-jag-inte-gå-minen och vände på klacken.



En grej jag tycker är töntig är när folk ska fika också har de en chokladkaka + en frukt (ofta apelsin). Som om de väger upp varandra på nåt vis. Plus minus noll. Idag upptäckte jag att jag själv är lika dålig kålsupare.

Förresten har jag ett stort problem. Jag kan inte stänga av kameraljudet på min mobil. Känner mig idiotisk när jag fotar saker och ting, mitt fika på tåg till exempel. Eller är det ingen som bryr sig längre? Fattar folk att det är till bloggen/twitter/facebook?

Thomas Olausson skrev ett skönt inlägg om att förvandla en vanlig sketen dag till en dramalektion. Man låter livet bli en film. Kanske ett känslofyllt drama. Kanske en läskig deckare. Eller kanske en svettig thriller. Idag åkte jag ferrari till jobbet, blev bombhotad och lurade mina fiender med två minuter. Det blev något av en thriller, det blir lätt så i mitt spännande liv.



Radioklockan ringer 06:00. Jag vaknar till tonerna av Marilyn Manson. Stormen jag somnade till natten innan har ännu inte lagt sig. Men balkongen jag befarade skulle blåsa bort sitter kvar, men endast i några träflisor.


Vid det här laget känner jag mina fiender. Just idag har jag en känsla av att de tänker döda mig. Eftersom jag vet att de vet att jag kliver upp 06:00 snoozar jag två minuter och räddar mitt liv. Det blir inte som de planerat. Jag vet inte hur många gånger snoozfunktionen har räddat mig.


Jag känner mig som en smutsig hora, så jag klär av mig strumpebanden och negligén och kliver motvilligt in i duschen. Kylan svider mot kroppen när jag stänger av det rykande vattnet och jag frågar mig själv varför jag utsätter mig för den här smärtan.



För att inte fienden ska känna igen mig sminkar jag mig. Puder och maskara gör underverk. Under tiden får jag personligt riktade nyheter om läget i Egypten. Man vädjar till mig att göra något åt situationen genast. Använd din makt, sa de. Men jag hade inte tid. Jag har mina egna demoner att slåss med.



Jag går ut på vår gård och kastar mig snabbt in i ferrarin som svänger förbi. Jag blir utknuffad ur bilen vid jobbet och för att över huvud taget komma in behöver jag skotta. En del snö kan jag knuffa åt sidan, men resten får inte plats någonstans och jag blir helt enkelt tvungen att äta upp den.



När jag kommer in larmar jag av och lägger märke till mörkret. Ett mystiskt mörker jag aldrig tidigare lagt märke till. Jag trycker på lysknappen också blir det ljust. Nästan som om det vore planerat. Jag undrar, är det här verkligen ren el?



"It's a mess!", utropade jag för mig själv när jag kom in i fikarummet. Har här pågått fest? Varför? Medans frågorna yrde i huvudet diskade jag och städade efter grisarna till arbetskamrater.



Dagen gick med svindlande hastighet och jag minns knappt vad jag varit med om. Jag känner mig yr halva dagen. En ärkefiende kan ha stoppat något i min oboy, men jag tror att det var svampsoppan som gjorde mig hög.



Jag åker mammas svarttaxi hem. På köksbordet ligger ett svart paket till mig. Det är helt klart en bomb. Vilken normal person skickar något i ett svart paket en torsdag? Blank i pannan sätter jag mig ner och andas. Jag tänker. WWJD, what would Jesus do, frågar jag mig. Jag gör som Jesus skulle ha gjort, kastar bomben på golvet och petar på den med en sop. Inget händer.



Jag öppnar paketet och där ligger en tröja jag köpt på tradera.



När jag kan andas ut igen spelar jag om miljonbelopp i poker mot någon som kallar sig min lillasyster. Mystiskt. Jag har sett henne tidigare men kan inte sätta fingret på var. Ännu en person påstår sig vara med i spelet. Han heter Per. Men det väljer jag att ta med en nypa salt. Stämningen i lokalen är tryckt och vi är alla tre som hungriga vargar, hungriga efter pengar och hemmapizza. Jag får royal flush och skänker alla miljoner till Karlskoga Dragspelsklubb.



Efter den stora förlusten får min så kallade syster fnatt på köksgolvet. Jag har gjort en del efterforskningar på google och jag kan nu med säker källa säga att den här varelsen är världens största parasit som lever under jord i Mordor.


Bild lånad från gardengnomefromhell.com

Jag är skyldig CSN (Cocaine Stealers in North) en stor summa pengar och funderade på det bästa sättet att betala tillbaka. Under pistolhot lämna över pengarna i en svart bag direkt till CSN-bossen. Eller enkelt föra över pengarna på deras konto.



Den här dagen har jag gått back med flera miljoner. Jag sväljer därför ångesten med en flaska skattefri hemkoka.



God natt

Hallå!
Jag har varit på finlandskryssning med sommarjobbsgänget. Helt knäppt bra avslut på ett litet ynka säsongsjobb. Kom hem sent igår. Idag satt jag och Maja på ett cafe i 5,5 timmar och pratade. Vi hann bli hungriga igen och gick till ett nytt ställe och åt igen. Hehehehe.



Sofie och Rickard. Tog hundra år att åka bussen till båten.


Jag är turistig á la Titanic style.

Linnea också!






Fotade inte särskilt mycket. Man varken orkar eller har tid med sånt. Men hade superkul och det var alldeles sådär finlandskrysseaktigt som sig bör, med diverse bravader och krossade hjärtan. Hehe.

Okej. Seriöst, höll på att dö i natt.
Kunde inte sova. Låg och ritade fula gubbar. Klev upp och hämtade ett skivfodral. När jag kollar på sängen står en fet ful spindel precis där jag låg. Fick hjärtsnörp.
Jag försökte döda spindeln med skivfodralet men den bara sprang iväg efter min misslyckade mördarakt. In under sängen. Vad skulle jag nu göra? Kunde ju inte lägga mig igen, då skulle den springa upp på mig när jag sov.

Efter att spindeln försvunnit under sängen började jag med att stå och glo på sängen i flera minuter. Hände inget.


Sen tänkte jag att man borde kunna bränna ihjäl den med sänglampan. För typ som flugor jämt dör i taklamporna. Men den sprang bara iväg.


När den hade sprungit till andra sidan sängen gick jag dit och dödade den med kalendern.


SEGER!!!!1
Nu kunde jag sova tryggt med min jakttrofé liggandes på sängbordet.

Hej. Som vanligt nailade jag den årliga påskäggsjakten.





Ikväll ska jag vina med mina vänner och sen ut på krogen.

Filip Hammar, Jag, Fredrik Wikingsson

Jag skulle ner på inspelningen av Boston Tea Party, och under tiden där nere skulle vi försöka synka ihop oss för en intervju som jag ville göra. Iallafall så hade Fredrik via mejl bett mig att komma fram till honom och hälsa och se om de hade någon tid över för att snacka. Nu kände jag mig som hans bästis.

När jag skulle hälsa på Fredrik så kan man ju kanske tänka sig att jag var en aningen "starstrucked", det var jag.

Jag - Eh..du (DU? vadå du?? Han har ett namn for gods sake.) Hej, det är jag som är Sofia från Chili (ni kan läsa intervju jag senare fick göra med dem här)
Fredrik - Jaha hejsan!
Jag - Har ni tid för en pratstund?
Fredrik - Nej, vi har jävligt ont om tid alltså, men jag tror jag nämnde att vi har väldigt bråttomt under inspelningarna i mejlet också.
Jag - Ah okej, ja jo det gjorde du.
Fredrik - Men du kan ta mitt nummer om du vill så kan vi snacka senare.
Jag - ..aah jaa visst (chock, shit, ska jag få hans nummer eheheheh)
*pinsam tystnad, jag bara tittar på honom och han typ väntar på reaktion*
Fredrik - Ja men ta det då.
Jag - Eh ah jaa.
Också fumlar jag fram mitt block från ICA med små monster på.

Ganska bra för att vara första gången jag samtalar med en kändis.


Jag haffade en tjej som skulle fota oss med min kamera. Hur dum är man
om man tar en sån här bild?? Varför förstöra mitt fantastiska ögonblick med dem?
Jag ser ju ut att vara värsta bästis med dem! Också tar hon med mer
utav lastbilen än oss. Vilken glädjedödare.


Sen blev det en massa tok. Mobilen slutade fungera, jag kunde inte ringa efter min skjuts och trodde att jag skulle missa tåget hem. Alldeles ensam letade jag förtvivlat efter en telefon att låna.

Jag - Ursäkta..jag skulle inte kunna låna telefon av någon av er?
De såg på varandra och typ skrattade till.
Tjej - Eh, va?
Jag - Ja, skulle jag kunna få låna telefon utav någon?
Brat - Ja..kan du väl. *åhtypiskt-tonläge*
(Väldigt märkligt samtal, kändes som om vi liksom..typ hatade varndra utan att någonsin ha träffats)

Jag fick iallafall låna telefon. Jag ringde till mamma, bad henne ringa till Emmas mamma och fråga efter Emmas nummer. Men det innebar ju att hon måsta lägga på och ringa upp.

Mamma - Ska jag ringa det där numret (bratens) eller?
Jag - Eh..ah, gör det. *nejnejnej vad ställer jag till med* tänkte jag för mig själv.
Jag ville ju inte att min mamma skulle ringa honom och fråga efter mig.

När jag la på sa jag tack för lånet och han gick. Shit. Mamma skulle ju ringa honom. Eeehh. Dålig plan Sofia.
Lite försiktigt sprang jag efter honom och sa att mamma "föresten kanske kommer att ringa på din telefon". Det gjorde hon, och inte hade hon fått tag på Emmas nummer. Panik igen.

Jag frågade lite olika folk om jag möjligtvis skulle kunna få låna deras sim-kort att sätta i min telefon för att kunna få fram Emmas nummer.

Jag - Skulle jag kunna få låna ditt sim-kort till min telefon? Jag kan inte öppna den och måste få ut ett nummer som finns på den..
Tjej - ehh..nääe, jag har lovat min mamma att inte låna ut mitt sim-kort

Va?? Hur ofta lovar man sin mamma att inte låna ut sitt sim-kort? Att inte följa med snuskgubbar hem, visst, men att inte låna ut sim-kortet?